Jag kom just tillbaka från en resa i Bosnien. Tillsammans med två kollegor, Marina Ferhatovic och Emma Jönsson, författas en bok om Bosnien, 20 år efter självständigheten. Mer om projektet kan man läsa på bosnienboken.se.
Men det här inlägget ska inte handla om Bosnien utan om mina kameror. Jag reste med tre väldigt olika kameror i packningen (fyra om man räknar med iPhone-kameran som bilden nedan är tagen med).
Det är intressant att se hur olika kameror påverkar fotograferandet. Det är inte nödvändigtvis så att en kamera är bättre än någon annan, utan snarare att de helt enkelt är olika vilket ibland är bra och ibland mindre bra.
Mina kameror på resan var:
1. Canon 5D mk II, oftast med 50/1,4, ibland med ett 85/1,8
2. Fujifilm X100 med fast optik motsvarande 35/2,0
3. Mamiya 67 pro II, en mellanformatskamera som jag laddade med färgdiafilm. Objekivet som satt på hela resan är ett 50/4,5 (motsvarande ca 24 mm i småbildsformat).
Canon-kameran är min primära jobbkamera. Den är pålitlig, snabb och levererar alltid. Men samtidigt känns den ibland lite tråkig, kanske för att jag använder den så ofta. Under resan lät jag därför Canon-kameran vara mitt tredjealternativ, när de andra båda inte riktigt funkade. Tex använde jag den för nära porträtt (som den här bilden på Milica) samt för några panoramabilder (av samma typ som dessa bilder).
Fujin är en perfekt gatufotokamera. Den är liten och lätt, bra optik. Även om autofokusen ibland inte riktigt hamnar rätt, och exponeringsautomatiken ibland blir fel, så blir dessa bilder oftast bra. Framför allt, eftersom kameran är liten så hänger den på axeln hela tiden och är nära till hands. Med Fujin plåtar jag bilder som annars aldrig skulle blivit av, eftersom jag inte orkar släpa på Canon-kameran överallt.
Mamiyan är ett lån av fotokollega och var en ny bekantskap för mig. Jag plåtade lite mellanformat i studio på fotoskolan för 10 år sedan, men har nästan uteslutande kört digitalt sedan dess. Därför var detta en stor omställning, och jag var nyfiken på hur det skulle gå att jobba med kameran ute i fält. Den är stor och tung och kräver ett stativ, och det får bara plats 10 bilder på varje filmrulle. Skulle dessa egenskaper vara en för- eller nackdel?
Jovisst var det lite tungt att bära runt på alla tre kameror, inklusive stativ, men det var värt det. En egenskap som Mamiyan har som jag inte räknat med är att det är en icebreaker. Det hände flera gånger under resan att folk kom fram och frågade om kameran, vilket ledde till trevliga samtal. ”Vad är det där för något egentligen?!”
Jag använde Mamiyan endast till att plåta porträtt. Uppställda porträtt-i-miljö-bilder, och då visade sig formatet funka riktigt fint. Det tog några minuter extra att sätta upp kameran och komponera bilden, vilket jag upplevde som en fördel – jag kunde småprata lite med den som fotograferades, som fick lite tid på sig att förbereda sig. Och jag upptäckte fördelen med stativ i kombination med att varje filmruta är dyrbar: Jag såg till att verkligen komponera bilden rätt innan jag tryckte av. Varje avtryck kändes högtidligt. Det blev 2-3 bilder per person vilket kändes tillräckligt.
En huvudregel med fotoutrustning är att aldrig använda ny utrustning i skarpt läge.
Den regeln bröt jag emot, då jag inte hunnit testa Mamiyan riktigt på förhand. Så jag vet inte riktigt hur bilderna blev – de är inte framkallade än – och dessutom tror jag att jag laddade en av filmrullarna på fel håll, vilket gjort de bilderna oexponerade. Tur då att jag kompenserat genom att ta alla bilderna digitalt med de andra kamerorna också. Återstår att se vilka som blev bäst i slutändan!
/Adam
