Apelögabloggen

Vi är ett ungt företag som växer med våra kunduppdrag, och nu söker vi efter en ny grafisk formgivare med begåvning inom både webb och print.

Förutom att vara en formsäker designer som levererar under press, får du gärna ha en eller ?era av följande kompetenser:

• HTML/CSS/JS på den nivå så att du med enkelhet bygger mallsidor i WP
• Illustratör med öga för det enkla och självklara
• Interaktionsdesigner som bygger gränssnitt för mobila plattformar
• Copywriter med inriktning mot sociala medier och mobila gränssnitt
• Projekt- eller produktionsledare med superkoll på tidsestimat
• Säljare med hjärtat på rätt ställe

Krav är att du behärskar Adobe Photoshop, Indesign och Illustrator obehindrat samt att du har ett stort intresse för foto. I tjänsten ingår förutom formgivning även en hel del retuscharbete och originalframställning.

För att du skall fungera hos oss är det viktigt att du förstår vad det innebär att vara en del av ett uppstartsföretag. Ingenting kommer av sig självt. Det krävs ett personligt driv, en prestigelöshet och viljan att hugga i där det behövs.

Tycker du att vi är helt ute och seglar och att du är rätt person trots att du inte stämmer in på beskrivningen ovan… Gör en ansökan och överaska oss!

Din ansökan vill vi ha senast den 13 maj skickad till jobb@apeloga.se. Vi behandlar ansökningarna och har intervjuer löpande.

Har du frågor? Kontakta gärna Anders Liljenberg på 0766 37 90 45 eller anders.liljenberg@apeloga.se.

En av våra återkommande kunder är Nordic Sugar. Tack vare Apelögas dokumentära bildspråk funkar bilderna utmärkt att använda som pressmaterial. Ett exempel på det hittar man idag på tidningen Entreprenörs sajt. Så här ser det ut!

Jag kom just tillbaka från en resa i Bosnien. Tillsammans med två kollegor, Marina Ferhatovic och Emma Jönsson, författas en bok om Bosnien, 20 år efter självständigheten. Mer om projektet kan man läsa på bosnienboken.se.

Men det här inlägget ska inte handla om Bosnien utan om mina kameror. Jag reste med tre väldigt olika kameror i packningen (fyra om man räknar med iPhone-kameran som bilden nedan är tagen med).

Det är intressant att se hur olika kameror påverkar fotograferandet. Det är inte nödvändigtvis så att en kamera är bättre än någon annan, utan snarare att de helt enkelt är olika vilket ibland är bra och ibland mindre bra.

Mina kameror på resan var:
1. Canon 5D mk II, oftast med 50/1,4, ibland med ett 85/1,8
2. Fujifilm X100 med fast optik motsvarande 35/2,0
3. Mamiya 67 pro II, en mellanformatskamera som jag laddade med färgdiafilm. Objekivet som satt på hela resan är ett 50/4,5 (motsvarande ca 24 mm i småbildsformat).

Canon-kameran är min primära jobbkamera. Den är pålitlig, snabb och levererar alltid. Men samtidigt känns den ibland lite tråkig, kanske för att jag använder den så ofta. Under resan lät jag därför Canon-kameran vara mitt tredjealternativ, när de andra båda inte riktigt funkade. Tex använde jag den för nära porträtt (som den här bilden på Milica) samt för några panoramabilder (av samma typ som dessa bilder).

Fujin är en perfekt gatufotokamera. Den är liten och lätt, bra optik. Även om autofokusen ibland inte riktigt hamnar rätt, och exponeringsautomatiken ibland blir fel, så blir dessa bilder oftast bra. Framför allt, eftersom kameran är liten så hänger den på axeln hela tiden och är nära till hands. Med Fujin plåtar jag bilder som annars aldrig skulle blivit av, eftersom jag inte orkar släpa på Canon-kameran överallt.

Mamiyan är ett lån av fotokollega och var en ny bekantskap för mig. Jag plåtade lite mellanformat i studio på fotoskolan för 10 år sedan, men har nästan uteslutande kört digitalt sedan dess. Därför var detta en stor omställning, och jag var nyfiken på hur det skulle gå att jobba med kameran ute i fält. Den är stor och tung och kräver ett stativ, och det får bara plats 10 bilder på varje filmrulle. Skulle dessa egenskaper vara en för- eller nackdel?

Jovisst var det lite tungt att bära runt på alla tre kameror, inklusive stativ, men det var värt det. En egenskap som Mamiyan har som jag inte räknat med är att det är en icebreaker. Det hände flera gånger under resan att folk kom fram och frågade om kameran, vilket ledde till trevliga samtal. ”Vad är det där för något egentligen?!”

Jag använde Mamiyan endast till att plåta porträtt. Uppställda porträtt-i-miljö-bilder, och då visade sig formatet funka riktigt fint. Det tog några minuter extra att sätta upp kameran och komponera bilden, vilket jag upplevde som en fördel – jag kunde småprata lite med den som fotograferades, som fick lite tid på sig att förbereda sig. Och jag upptäckte fördelen med stativ i kombination med att varje filmruta är dyrbar: Jag såg till att verkligen komponera bilden rätt innan jag tryckte av. Varje avtryck kändes högtidligt. Det blev 2-3 bilder per person vilket kändes tillräckligt.

En huvudregel med fotoutrustning är att aldrig använda ny utrustning i skarpt läge.
Den regeln bröt jag emot, då jag inte hunnit testa Mamiyan riktigt på förhand. Så jag vet inte riktigt hur bilderna blev – de är inte framkallade än – och dessutom tror jag att jag laddade en av filmrullarna på fel håll, vilket gjort de bilderna oexponerade. Tur då att jag kompenserat genom att ta alla bilderna digitalt med de andra kamerorna också. Återstår att se vilka som blev bäst i slutändan!

/Adam

Idag levererar vi nästan 200 bilder till Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet.

Under 2011 hjälpte vi Sparbanken Öresund att skapa en bildbank. Banken och kommunikationsbyrån blev så nöjda med jobbet att vi bestämde oss för att skryta lite. I förra veckan fick vi 200 stycken foldrar till kontoret som nu är på väg ut till våra kunder som ett uppdragsexempel. Se några av bilderna här.

För IOGT:s tidning Accent åkte Adam till Hörby och träffade Jane och hennes dotter Linnea. De driver ett familjehem och berättade hur det är att öppna upp sitt hus för andras barn.

Biografridån på plats och backup.

Text: Författaren och journalisten Göran Segeholm.

Kanske var det någon som du tidigare bara haft mejl- eller telefonkontakt med, men nu för första gången mötte öga mot öga. Plötsligt kändes det som om kommunikationen gick lättare, fast ni egentligen sa precis samma saker som tidigare. Den enda skillnaden var att det nu också fanns ett visuellt inslag i samtalet. Ni kunde se varandras kroppsspråk, mimik och klädval. Inga nya fakta tillfördes i själva sakfrågan, men budskapen gick bättre fram.

Exakt hur mycket det visuella inslaget betyder för kommunikationen varierar från person till person, men gemensamt för alla människor är att vi har lättare att knyta an till andra ju fler sinnen som är inblandade. Hörseln har naturligtvis stor betydelse, men även luktsinnet. Och känseln i handslaget.

När det gäller viktiga kontakter med andra människor föredrar de flesta personliga möten. Inte för att informationsmängden blir större när alla sinnen är inblandade, utan för att våra detektorer för trovärdighet fungerar bättre. När vi kan stämma av ett budskap genom flera kanaler upplever vi större trygghet. Det är lätt att ljuga i text, något svårare i tal och allra svårast i kroppsspråket. Det effektivaste sättet att få en trovärdig bild av en annans människas värderingar är att se henne samtidigt som hon uttalar dem. Är budskapen samstämmiga? Stämmer kroppsspråket överens med orden? Valet av klädsel? Mimiken? Även om vi sällan tänker på det så är vi människor experter på att bedöma varandras trovärdighet.

Personliga möten är på många sätt att föredra framför annan kommunikation, men verkligheten ser inte alltid ut så. Av praktiska och ekonomiska skäl är vi istället ofta hänvisade till att kommunicera i tal och skrift. I synnerhet i skrift. Det skrivna ordet är lätt att sprida och går snabbt att ta till sig. Nackdelen är att i skriften står orden ensamma, utan uppbackning av tonfall, kroppsspråk och klädstil. Därför är det svårt att bedöma trovärdigheten. Vi kan visserligen kontrollera vissa fakta, men om någon skriver ”du kan lita på oss”, vad har vi att stämma av det påståendet mot?

Tja, vi tar det som står till buds. Den grafiska formgivningen spelar till exempel stor roll. Ibland kanske också kvaliteten på papperet. Och så naturligtvis eventuella bilder. Ett fotografi som föreställer personen som skrivit texten är inte på långa vägar lika bra som att träffa någon i verkligheten, men det är avsevärt mycket bättre än ingenting alls. Läsaren använder den fotografiska bilden för att stämma av värderingar och bedöma trovärdighet.

Ibland stöter man på idén att fotografier främst finns till för att ”lätta upp” eller ”skapa ett blickfång”. Glöm det. Läsaren lägger in en mening i allt du publicerar. Vilken stil dina bilder har betyder minst lika mycket som hur du klär dig och rör dig när du träffar dina kunder och samarbetspartners i verkliga livet. Ja, inte bara stilen, utan också motiven. Säg att ditt företag istället för att visa sina egna lokaler och anställda använder bilder som är tagna i en kontorsinredd studio med fotomodeller. Vad säger det om ditt företags tro på sig själv och sina anställda?

Nästa gång du studsar till inför en broschyr eller en årsredovisning och drabbas av en känsla att det är någonting som inte stämmer, titta en gång till på fotografierna. Det spelar ingen roll hur vältagna de är, om de inte har samma tonträff som den välskrivna texten så gör de förmodligen mer skada än nytta. Ett dubbelt budskap är ett halvt budskap.

Fotografierna är textens kroppsspråk. De kan antingen lyfta fram och förstärka det du vill ha sagt, eller underminera varje värdeord i din text.

Detta är visuell kommunikation, och det är vad fotografi handlar om i grund och botten.

Ett av de smidigaste sätten att fotografera flera personer på ett företag är att göra det på deras arbetsplats. På så sätt är alla samlade, de befinner sig på en plats de känner sig trygga på och när de inte blir fotograferade kan de jobba med sitt. Vi har gjort många sådana plåtningar och här får du tolv enkla men effektiva tips som kommer att ge dig superbilder på kontoret. Kolla in fler exempelbilder här!

1. Var på plats i god tid.
Planering är A och O när det gäller en plåtning. Jag gillar att vara på plats minst 30 minuter innan fotograferingen skall börja. På så sätt hinner jag möta upp min kontaktperson, hitta rätt plats för fotografering, möblera om lite grann och ställa in kameran. Det bästa är om jag tillochmed hinner sätta mig ner i tio minuter innan jag kör igång.

2. Ha EN kontaktperson på plats.
Ett bombsäkert sätt för att ingen skall bli nöjd är att låta alla vara med och bestämma. Det finns ofta många med fotointresse på en arbetsplats, som gärna kommer med ideér och förslag på hur resultatet bör och skall se ut. Det behöver inte för den delen vara dåliga ideér, men du har en arbetsgivare och det är den personen, eller en av arbetsgivaren utsedd kontaktperson, som ger dig dina instruktioner. Ta för vana att bara ta ”order” från den kontaktpersonen som du har på plats. Om någon ger förslag säger du bara vänligt ”Det låter som en bra idé, det skall jag kolla med chefen!”. Och fortsätt plåta.

3. Använd en typ av ljus.
Kontorslokaler kan vara förrädiska när det gäller olika ljuskällor, blandljus. Blotta ögat kan oftast inte se det, men på bild blir glödlampljus gult, lysrör avger ett grönaktigt sken och fönsterljus skiner blått. Om fler än en ljussort träffar ett ansikte blir det i stort sett omöjligt att få bort alla färgstick. Titta en extra gång så det inte gömmer sig nån lömsk lysande skrivbordslampa i närheten. Den absoluta favoriten för fotografering inomhus är fönsterljus. Om lokalen har några stora fönster, där du inte har direkt solljus, är det där du skall försöka ta bilderna. Ju större fönster, desto mjukare ljus. Släck ner allt annat ljus i närheten för att undvika blandljus.

4. Tänk igenom vad du vill att bilderna skall säga, vilket tema
Om du inte fått väldigt klara instruktioner innan fotograferingsdagen, gå igenom med din arbetsgivare/kontakt vad hon vill att bilderna skall säga. Skall de vara strikta eller mer lekfulla? Leende eller inte? Helkropp eller ansikte? Ta några testbilder på henne och visa i kameran. På så sätt vet hon exakt vad du kommer att jobba efter. Efter en stund, gå igenom de bilderna du har tagit så att ni vet att du är på rätt spår.

5. Regissera bakgrunden, men inte för mycket
Efter de första testbilderna, kontrollera bakgrunden. Hur ser den ut? Stökig? Rensa undan, rätta till. Kliniskt ren? Sprid ut lite rekvisita här och var. För plottrigt är inte bra, men om det blir för uppställd så ser det inte naturligt ut.

6. Människor i bakgrunden
Om du vill ha en känsla av gemenskap och samarbete, försök att få in några av kollegorna i bakgrunden. Peka vart de skall stå och be de att prata om vad som helst. Byt ut och flytta runt dem mellan tagningarna, annars ser det definitivt uppställt ut. Varje persons porträtt skall vara komponerat på liknande sätt men inte vara identiskt med de andra.

7. Snacka först, plåta sen
När vi plåtar är det oftast inte fotomodeller som står framför kameran (väldigt få företag har ett högt antal anställda som är fd. modeller.). Det är din uppgift att få dem att slappna av. Det går inte att i efterhand skylla på att ”hon var jättesvår att få naturlig på bild”. Din uppgift är att ta bra porträtt, alltså är det är din uppgift att få henne att se naturlig ut på bild. Innan du börjar fotografera, innan du ens höjer kameran, småprata under några minuter. Fråga om vad hon gör på arbetsplatsen, vart hon har köpt den där tröjan osv. Skämta och försök tona ner situationen lite. Det gör även att du får en liten stund på dig att samla dig. Och det finns inget som är så avslappnande som humor.

8. Fortsätt att snacka
Att få en kamera uppkörd i ansiktet kan vara likvärdigt med en nära-döden-upplevese för vissa. Livet, eller i alla fall morgonen, passerar revy framför ögonen. ”Kammade jag mig ordentligt? Fick jag bort all mat mellan tänderna? Hur var den där posen jag övade på?” Ja, du förstår. Bli inte tyst såfort du börjar skjuta av bilder. Lär dig att prata oavbrutet, om vad som helst (att jobba som dagisfotograf i ett år är en lysande skola för just det där, lyckas du behålla uppmärksamheten från en fyraåring i två minuter så klarar du vadsomhelst) så länge kameran är igång.

9. Vad händer?
En ovan modell vet oftast inte vart hon ska göra av sina händer och armar. De hänger oftast vid sidorna vilket ger ett väldigt slappt intryck. Berätta vart hon skall placera sina händer, testa olika tills du hittar ett sätt som känns naturligt. Om hon står; kanske kan ena handen vila på en stol? Om hon sitter, kan hon lägga händerna på bordet?

10. Säg aldrig ”Le!”!
Jag hoppas det var läääänge sedan du bad någon att le när du skulle plåta honom. Ett påklistrat leende ser inte naturligt ut. Det syns bara kring munnen medans ett äkta leende syns i hela ansiktet, särskilt kring ögonen. Ha några bra repliker i registret som får folk att le. Saker som ”Äh, vi knäpper några bilder till sen löser photoshop resten.” eller ”Ja det ser man ju direkt, du har ju alltid en karriär som modell att falla tillbaka på om det skulle skita sig här!” brukar funka utmärkt.

11. Låt det ta tid
Innan du börjar fotografera, kom överens med din uppdragsgivare hur lång tid du får ta i anspråk. Gör sedan vad du kan för att hålla den tiden. Men låt dig inte bli uppstressad. Var noga med att kolla igenom bilderna på kameranskärmen innan du går vidare till nästa person, se till att du har alla bilder du behöver. Om du märker att tiden börjar bli knapp, prata med din arbetsgivare eller kontaktperson och bestäm hur ni vill göra. Om du börjar känna dig stressad eller nervös, ta ett par djupa andetag.

12. Stör inte.
Som alltid, när det gäller dokumentärt fotograferande, stör så lite som möjligt. Planera hela plåtningen så att du inte stör dem som inte blir fotograferade och att de inte stör er.