Apelöga

Apelöga är en fotobyrå med fotografer i Malmö som har ett fokus på högkvalitativa bilder i ett genuint bildspråk. Nu växer vi! Fler medarbetare, fler kompetenser. Konkret: Nu erbjuder vi även professionell filmproduktion.

Våra kunder har länge efterfrågat video i samma stil som våra stillbilder. Filmer som ger en äkta och trovärdig känsla. Där allt bottnar i ärlig kommunikation. Nu kan vi med stolthet erbjuda detta!

Det var slutligen två komponenter som slog spiken i kistan; dels såg vi möjligheten i att anställa den erkänt duktiga videografen Michael Ploug Gartner, men framförallt kunde vi kort därpå också starta upp ett otroligt spännande projekt i ”Heja Malmö” med Malmö Stad. Projektet består av tio kortfilmer om Malmö med publicering under första halvåret 2013.

”Heja Malmö”-projektet är i grunden en idé från Michael, och det var den idén som gjorde att han nu är en del av Apelöga. ”Heja Malmö”-kortfilmerna blir det första i en lång rad projekt tillsammans.

Samlat bildspråk med stor spridning

Michael har ett bildspråk och en produktionsmässig vision som stämmer perfekt överens med Apelögas övriga uppdrag. Här går hög kvalitet och genuina magkänslor före allt annat. Precis som med stillbildsfoto tror vi helhjärtat på att en ärlig bild av er och ert företag är det effektivaste sättet att kommunicera med era kunder. Film är oerhört stort på webben och är ett oslagbart verktyg för att sprida sitt budskap.

Exempelvis kan vi nu erbjuda produktion av reklamfilmer i stil med filmen om Apelöga, produktpresentationer eller webbTV. Tillsammans med vår Online Manager Linus kan vi också ta ett helhetsgrepp över er presentation och strategi på sociala medier som Facebook, Vimeo och Youtube.

Vänta inte. Video är stort på webben idag och blir större varje dag. Kontakta oss för mer info om våra erbjudande eller för att få mer information om hur vi hjälper dig producera bra film!

Under vecka 48 följde jag med Adam och Christian på fyra olika fotouppdrag för att dokumentera när de jobbade. När jag är ute på uppdrag försöker jag alltid att styra de som ska filmas så lite som möjligt - om de upplever att de är i rampljuset är risken annars att det blir onaturliga rörelser och miner. Det gäller att vara på tårna, missar man ett bra tillfälle så kommer det inte åter,  å andra sidan är det väl så i livet också?

I filmen ser ni bland annat det som gör Apelöga till Apelöga. Fotograferna försöker i den mån det går använda naturliga ljuskällor för att lysa upp människor. ”Ett genuint bildspråk” som vi brukar säga.

Om ni någonsin får chansen att följa med grabbarna ut på ett fotouppdrag ska ni ta tillfället i akt och njuta av en fotograf som vrider, hoppar och böjer på sig för att fotot ska bli perfekt. Det var ett sant nöje för mig iallafall.

Här är några av bilderna från uppdragen.

Gillar du filmen? Kontakta Anders så fixar vi en till ert företag också!

En av våra uppmärksamma bloggläsare upptäckte att vi varit inkonsekventa. Å ena sidan skrev Christian i inlägget om hur man tar bättre mobilbilder att ”… det bästa rådet och som praktiseras av alla proffsfotografer: Ta många bilder, så ökar chansen att någon blir bra”. Å andra sidan skrev Adam i ett inlägg om fotomyter att ”… det är en illusion att kvantitet resulterar i kvalitet. Ibland kan det vara tvärtom”. Hur är det egentligen? Ska man ta många eller få bilder? Vad blir bäst? Vi ställer oss själva mot väggen. Christian börjar:

Christian: Ja, det är minst sagt motstridiga uppgifter, men ibland kan det ju finnas mer än en sanning. Jag tar generellt fler exponeringar per uppdrag än vad Adam gör, men det går inte att säga att jag därmed får ett bättre slutresultat. Det går heller inte att säga att det blir sämre. Det är bara olika sätt att ta sig an ett uppdrag, men jag menade inte att kvantitet per automatik resulterar i kvalitet, men jag tror att det ökar chanserna.

Adam: Ja, ens fotostil är individuell, och det kan vara vanskligt att ställa upp generella regler. För, om man ska vara ärlig: Att ta många bilder garanterar inte att någon blir bra, men att ta få bilder garanterar inte heller att någon blir bra. Och det är kanske det som är poängen, att visa att det inte är antalet exponeringar som spelar roll. Lika lite som kameran spelar roll.

Christian: Precis, man har olika sätt att landa en bra bild. Jag är ganska ”trigger-happy”, men för mig är det ett sätt att tänka, jag fotar mig helt enkelt fram till den bästa bilden. Samtidigt är många bilder en försäkran om att det finns en skarp bild från varje utsnitt, eftersom skaknings- och rörelseoskärpa kan ställa till problem när man jobbar med långa exponeringstider.

Adam: Jag känner ofta att många exponeringar är en falsk trygghet. Om bilden inte känns bra trycker man av några extra gånger, i hopp om att det skulle göra bilden bättre. Och problemet för mig är att jag lätt blir lurad av det tänket. Det är ett sätt att sopa problemet under mattan. När jag är tillbaka vid datorn ser jag tydligt att de många avtrycken inte har gett en bättre bild, och därför försöker jag alltid tänka: Om det inte är bra på första avtrycket är det läge att leta efter en bättre vinkel, bättre ljus, bättre komposition.

Christian: Ja, det kan givetvis vara en falsk trygghet, men för mig blir flera exponeringar ett sätt att släppa ett utsnitt och gå vidare till nästa. En annan vinning med att ta många bilder, när man fotar människor, är att personer inte orkar hålla masken hur länge som helst, vilket i bästa fall resulterar i ett ärligare och naturligare uttryck,  i värsta fall blir de förbannade för att man beter sig som en paparazzifotograf. Det viktigaste, som du också är inne på Adam, är att man rör på sig och aktivt letar nya vinklar och utsnitt. Jag formulerar om mitt råd så här: Ta många bilder, från så många vinklar som möjligt, så ökar chansen att någon blir bra”, sen får jag erkänna att jag överdrev lite när jag sa att alla proffsfotografer tar många bilder, men å andra sidan kanske Adam är det undantag som bekräftar regeln.

Adam: … och jag kan sträcka mig till att säga: Att ta få bilder är inget självändamål. Om man tar många bilder, och att det är en teknik som ger bra bilder, fortsätt med det!

Christian och Adam mot väggen. Iphone-självporträttbild som inte blev så bra. Vi borde kanske tagit fler bilder?

Apelöga blir större, men framförallt blir vi bredare. Vi breddar vårt utbud med något så spännande som filmproduktion och ingen gör film så bra som nyanställda Michael Ploug Gartner. Michael är jänkaren som blandar inhemska kvaliteter från Hollywood med influenser av svenskt genuint bildspråk, något som passar in på Apelöga som handen i handsken.

Få saker skänker så mycket förtroende som bra bilder och det gäller även när de visas i en takt av 25 bilder i sekunden. Och glöm inte ljudet! Med denna nya giv kan vi inte bara erbjuda bilder av extremt hög kvalitet med ett trovärdigt bildspråk, vi kan också förmedla ett budskap, göra intervjuer eller öka stämningen med proffsig ljudkomposition.

”Jag och Michael har jobbat ihop och producerat film i flera år. Få videografer ingjuter ett så stort lugn i ett intervjuobjekt eller lyckas pinpointa känslor och värderingar i film som han gör. En person som med stort självförtroende som styr och ställer, men som också kan ta ett steg tillbaka för att fånga det lättförgängligt naturliga i en situation.” – Linus, Online Manager, Apelöga

Michael har en spännande historia som frilansvideograf och har producerat film åt Apelöga tidigare i samband med projektet Elva-elva-elva. Bredden av kunder är också imponerande med både Redhawks, MacWorld och fotografen Jens Lennartsson i portfolion.

Elva-elva-elva

Filmen som promotade Elva-elva-elva och som bidrog till den stora succén

Jens Lennartsson

Apelöga-knutna fotografen Jens Lennartsson får i denna film stå på andra sidan linsen.

Lansering av iPad

Michael filmar och klipper från releasen av iPad 3 i Malmö

Vi på Apelöga lovar inte att vi alltid är snygga när vi fotograferar, däremot levererar vi alltid bra bilder. För att ta bra bilder krävs det ibland att man offrar både lite bekvämlighet och lite av sin värdighet, det är ju trots allt slutresultatet som räknas.

Här gör Adam vad som krävs för att fånga dagens sista solstrålar.

Och så här blev resultatet.

Undertecknad i full färd med att veckla ihop sina 195 centimeter för att hitta rätt vinkel.

Och så här blev resultatet.

Adam balanserar på bryggan ut mot Kallis.

Och så här blev resultatet.

En fotosession utanför kontoret.

Och så här blev resultatet.

Femte och sista delen i serien om de alltför vanliga fotomyterna. Idag kollar vi in hur det förhåller sig med bildbehandlingen:
—

Ibland kan man som fotograf beklaga sig över förutsättningarna under en fotografering. Ljuset är kanske fel och bakgrunden för brokig. Eller har personerna som ska fotograferas vaknat på fel sida. Inte sällan har då uppdragsgivaren en quick fix:

”Äsch, det där fixar du i Photoshop!”

Det finns en föreställning om att Photoshop är ett magiskt verktyg som förvandlar mediokra bilder till fotografiska mästerverk. Och visst kan man göra mycket i Photoshop, men det har sina begränsningar. Av alla saker som kan vara dåliga i en bild kan Photoshop bara fixa ett fåtal. Ursprungsbilden, och dess förutsättningar, är helt avgörande för slutresultatet.

Låt oss jämföra fotografi med ett annat hantverk: snickeri. I den liknelsen är Photoshop hantverkarens sandpapper. Photoshop finputsar bilderna. Färgerna blir klarare och bättre, störande detaljer kan tas bort, bilden kan beskäras. Men om grundmaterialet är halvfärdigt eller slarvigt producerat – en dålig bild är som en dåligt ihopsnickrad stol – då räcker inga sandpapper i världen. Det är en stol man inte vill sitta på.

Bilder som är tagna i blandljus eller bilder med dålig skärpa kan aldrig räddas. Bilder som är dåligt komponerade förblir dåliga även efter en vända i Photoshop. Och framför allt: bilder som inte kommunicerar rätt budskap är lika värdelösa med eller utan kreativ bildbehandling.

—
Håller ni med eller har vi fel? Skriv vad ni tycker i kommentarsfältet!
Och om ni missat de fyra tidigare myt-slakterna, bläddra tillbaka i bloggen, läs och tyck till!

Vår myt-dödar-serie fortsätter. Här är den fjärde av fem myter om fotografi:
—

”Min vän/släkting/bekant fotograferar på fritiden och är jätteduktig! Hen har en jättedyr kamera med jättestora objektiv. Bilderna är lika fina som en proffsfotografs bilder, ingen kan se någon skillnad! Proffsfotografi är överskattat!”

Det här är uttalande som vi i Apelöga stöter på förvånansvärt ofta. Ibland kan den uppfattningen leta sig upp till toppnivå: Det har hänt mer än en gång att en VD har uttryckt: ”Jag har en släkting med en stor fin kamera, hen brukar plåta åt oss på företaget, och bilderna blir bra nog.”

Verkligheten:
Studera riktigt bra bilder av de bästa fotograferna (kolla tex in mina favoriter Avedon, Gursky, Crewdson, Mann och Assur) och jämför med hobbyfotografens bilder.

Om du inte ser någon skillnad, titta igen.

Lägg märke till alltifrån komposition och ljushantering, till fotografens förmåga att fånga intensiteten i ett ögonblick. Det kan vara svårt att sätta fingret på vad skillnaden är, men den finns där, och du förstår intuitivt att skillnaden är enorm. Och konsekvenserna är stora. Mediokra bilder försvinner i bruset. Bra bilder känns i magen och påverkar oss på djupet.

Att låta sitt företag presenteras med dåliga medelmåttiga bilder sänder ett tydligt budskap till betraktaren: Detta är ett medelmåttigt företag.

—
Håller ni med eller har vi fel? Skriv vad ni tycker i kommentarsfältet!
Imorgon avslutar vi serien med den vanligaste och största myten: ”Äsch, det där fixar du i Photoshop!”

Dags för att tag i den tredje myten i vår serie om okunskapen kring fotografi.
—

Som fotograf stöter man alltför ofta på uttalande som detta:
”Oj vilken stor och fin kamera du har, den tar säkert bra bilder!”

Nej. Now it’s getting personal. Så sent som igår hörde jag en person ge uttryck för denna föreställning, och det kryper i mig när jag tänker på det.

Verkligheten:
Min kamera tar inga bilder. Jag använder kameran för att ta bilder.

Ända sedan fotografins barndom i mitten av 1800-talet har det funnits en syn på kameran som en automatisk maskin som avbildar verkligheten. Som om ett fotografi är en objektiv kopia av verkligheten. Om man till exempel fotograferade ett hus så var det husägaren som hade copyright till bilden.

Idag vet förstås alla att det inte är så, och copyrightvillkoren har ändrats. Men ändå beter sig många som att det fortfarande är sant att det är kameran som gör jobbet. Kan man bygga ett hus om man har senaste cirkelkapen och spikmaskinen? Nej. Det underlättar förstås, men utan hantverkskunskapen blir huset aldrig byggt.

Ja, jag vet. Det här är självklarheter och sunt förnuft, och det är vidöppna dörrar som jag sparkar in. Men jag fortsätter så länge jag hör att den här myten lever!

—
Håller ni med eller har vi fel? Skriv vad ni tycker i kommentarsfältet!
Imorgon slaktar vi den fjärde myten om fotografi: ”Min kompis är hobbyfotograf och tar lika bra bilder som ett proffs!”

Igår inledde vi vårt korståg mot okunskapen kring fotografi, och idag dödar vi myt nr 2:

”Om man tar tillräckligt många bilder så blir alltid någon bild bra.”

Verkligheten:
Det är en illusion att kvantitet resulterar i kvalitet. Ibland kan det vara tvärtom: En bra bild kräver ett engagemang från fotografen innan avtrycket. Om man tar för många bilder har man inte tid att ge varje bild det engagemang som krävs. Istället fylls minneskortet med en sörja av halvgenomtänkta, och därför ointressanta, bilder.

För en amatör kan det förstås vara så att många bilder ökar sannolikheten för att någon bild ska bli bra, men det är ett slöseri med tid (och pengar, se myt 1). Det är betydligt effektivare att istället ta fotografin på allvar, och inse att den är både ett hantverk och en konstform. Det tar tid att bemästra den.

Hur lång tid då? Om man ska tro Malcolm Gladwell, författare till bland andra ”Framgångsfaktorn”, så är svaret: 10 000 timmar.

—
Håller ni med eller har vi missat något? Skriv vad ni tycker i kommentarsfältet!
Och kom tillbaka imorgon, för då vi avlivar den tredje myten om fotografi: ”Oj vilken stor och fin kamera du har, den tar säkert bra bilder!”

Fotografi är fantastiskt! Det senaste decenniet har fler och fler fått upp ögonen för foto, mycket tack vare att tillgängligheten ökat. Digitaltekniken har blivit bättre och billigare och en systemkamera finns nu i var mans hand.

Samtidigt ökar gemene mans intresse för fotografi – ett bevis på det är succén för Fotografiska i Stockholm. Men fortfarande är kunskaperna om fotografi bristfälliga, och det cirkulerar flera myter som tycks vara svåra att avliva.

Men, låt mig ändå göra ett försök! Vi har lokaliserat fem myter om fotografi, som vi ska ta död på i varsitt blogginlägg de närmaste dagarna.

Här är första myten:
”Det är så bra med digitalfoto, det kostar ju inget! Man kan ta hur många bilder som helst!”

Verkligheten
Digital fotografi är billigare än mörkrumsslasket, men låt er inte luras: Digital hantering kostar mycket pengar. Förutom det uppenbara – kameran (som blir föråldrad på bara några år) – så behövs hård- och mjukvara. Och för att inte tala om arkiveringen, och backupsystemen. Och den tid som detta tar att underhålla.

Och ”hur många bilder som helst” tar väldigt lång tid att gå igenom. Tid är pengar, och således är även digitala bilder kostsamma.

För den digitalt slösaktige kan det löna sig att fotografera några rullar film med analog kamera. När man inser att varje avtryck kostar pengar så är det lättare att frambringa det fokus som krävs för att bilden ska bli riktigt bra.

—
Håller ni med? Skriv vad ni tycker i kommentarsfältet!
Och kom tillbaka imorgon, då vi avlivar en annan myt om fotografi: ”Om man tar tillräckligt många bilder så blir alltid någon bild bra.”